Punktown, FL

Lite då och då händer det att man konfronteras med sitt förflutna på oväntade sätt. Igår kom en sådan konfrontation då vi spelade i en icke vinstdrivande kollektivt driven bok- och skivaffär (som man lätt kan föreställa sig var mer än 90% av böckerna i allfären skrivna av Noam Chomsky och de flesta skivorna var vinyl). Publiken betalade en donation för att komma in och ingen hade städat butikslokalen dedan 1996 blankt. Publiken var en mix av övervintrade hippies (eller snarare grungare) och högstadieelever, även detta något som känns bekant från min uppväxttid (men då var de ändre övervintrade hippies på riktigt, och kidsen var gungare...) och de var inte direkt superengagerade. Vi har blivit väldigt bortskämda med publik hittills, det här var en mer normal indiepublik. Spelningen gick ok. Mentalt förflyttades jag omedelbart till bokcafeet/skylten/eldslandet vid pass 1994-97. Det enda som saknades var hippiegrytan (eller punkgrytan som jag har hört att den kallades på vissa ställen) och Lars Winnerbäck/Stefan Sundström (etc) på en pall i valfritt hörn av lokalen. Ah, ljuva minnen. Märkligt att inte längre vara 16 och publik utan 30 och förbipasserande artist bara.

På vägen hit, tja, vad kan man säga. South Carolina och norra Florida är ju inte direkt sinnebilden för det urbana moderna USA. Det är mer folk som sitter i gungstolar längs med vägen och röker och tittar på trafiken framför sina permanent uppstallda och fallfärdiga trailers. Övergivna malls och motell kantar vägen och det känns som man åker bil genom en redneckzombiefilm, eller någon postapokalyptisk stadsplaneringsmardröm. Det är rätt tufft. För autentisk skräckfilmskänsla rekommenderas väg 301 south, innan och runt Starke, ca 30 miles norr om Gainesville där jag sitter i en loppig fåtölj mitt i resterna av en vansinnig efterfest och skriver detta. De delar av bandet som jag just nu kan se sover, i kväll ska vi spela här i huset, något som enligt husägaren kommer bli "awsome" och "insane".