Att resa ovärdigt

Det brukar sägas att det finns grader i helvetet, vilket säkert ät sant. Det finns även gott om grader när det gäller att misshandla och förnedra sina kunder, en konstart driven till perfektion av kundtjänster på stora företag samt flygplatser. Och flygbolag. Min veterligen finns det ingen näringsgren som är så otroligt sugen på att göra livet så surt som möjligt för sina kunder. Till en gräns där löjligt har passerat absurt och Kafka förvånat kliar sig i bakhuvudet. Fram tills nu (klockan är när detta skrivs nio och jag kom till flygplatsen klockan sju) har jag redogjort för min väskas innehåll och packningsproceduren av den samma tre gånger. Jag har fått mitt pass granskat fyra gånger. Två gånger har jag berättat vart jag ska och vem jag ska träffa. Jag vill nu påpeka att när detta skrivs så har jag inte ens passerat Svea rikes gräns (eller, ja, tekniskt sett gjorde jag väl det i passkontrollen antar jag, fysiskt är jag fortfarande på en åker i närheten av Märsta). Ta nu tåg. Ett ytterligt civiliserat sätt att resa, man köper en biljett, stiger på sitt färdmedel. När det åkt kommer en konduktör och kollar biljetten. Man kan komma dit tio minuter innan avgång. Jag antar att allt trams runt omkring flygresor ska få mig att känna mig säker, resultatet blir det motsatta (plus att jag blir irriterad). Nog om detta. Nu uppmanas jag att gå in i aluminiumcylindern som ska flyga mig till New York. Förmodligen kommer jag att få visa mitt pass två gången innan jag når min stol, och sen vänta på startbanan i två timmar. Skumpa i luften i åtta och stå i en oändlig kö för att få bli utfrågad av sura gränsvakter i USA. Nästa gång jag skriver har jag förmodligen roligare.