Bättre sent än aldrig

Såhär en tre veckor efter hemkomst börjar det trilla in lite av varje från turnén i det stora landet i väster. I går fick jag epost från en Gainesville-bo vid namn Spence. Han har en youtubekanal där det ligger konsertvideor upp från hela Athens popfest, bland dessa två stycken med oss. Riktigt bra inspelningar, givet omständigheterna, även om det på film inte alls ser lika röjigt och tufft ut som det gjorde i mitt huvud när jag stod och spelade på scen själv. Missa inte heller att kolla på videos med the young untold och boyracer. Väldigt bra. Här är länken.

Vägreklam

Utmed svenska vägar ser man ibland reklam för olika matställen (mest hamburgerkedjor) och uppmaningar att svänga av på ett visst ställe. Likadana skyltar finns (naturligtvis) även i USA. Uppe i New York, New Jersy och de andra nordostliga delstaterna så är de ganska normala. Skaffa en advokat om du begått ett brott, låna pengar till onödiga saker med vansinnig ränta, köp ett eller annat tv-paket. Ungefär så. Men så passerar man gränsen till södern, lämnar Maryland och kommer in i Virginia. Plötsligt verkar alla som betalar för reklam tro att människor som kör de här vägarna egentligen bara är intresserade av två saker: fyrverkerier och "adult toys". Det område vi talar om är alltså bibelbältet i USA ökänt för rasism, allmän intolerans och svår fattigdom (en explosiv kombination när man betänker att i många av de här staterna får ha synliga och dolda skjutvapen, samt skjuta vem som helst på sin tomt utan att behöva förklara det för någon). Ungefär samtidigt som jag började lägga märke till detta reklamfenomen nåddes jag av den glada nyheten av svenskarna verkar ha gått man ur huse för att skaffa varsin statsgodkänd apoteketdildo, så man får väl anta att det finns ett stort behov av dylika apparater lite varstans. Frågan är vem som kommer på denna längtan på en motorväg. Och om det inte är distraherande. Det är i alla fall lustigt att se, mil efter mil efter mil. Fyrverkerier, sex, sex, fyrverkerier. När vi körde var vi förvisso mest intresserade av kaffe och bensin, men behoven är ju olika. Så, smäll och sex, det är tydligen vad de förhoppningsfulla annonsörerna tror går hem i södern. Detta kan även illustreras av min kamrat Martin som fann den fina lilla smiskbrädan på en souvenirbutik i Georgia. Vi är fortfarande inte helt säkra på om det var på skämt eller inte. Förmodligen inte trodde vår infödde guide och chaufför.

It aint over 'til the fat lad sings

Så, en turné avklarad. I förrgår spelade vi i Columbus, OH. Vi hade ett totalt nytt bottenrekord på 0 betalade. I baren satt tre alkoholister, publiken var det andra bandet som var vårt förband. Vi gjorde en hård, kort och bra spelning. Nu är det slut för denna gången, rätt skönt. Efter spelningen började vi köra till Baltimore där vi sen var i en dag. I dag återkom vi till New York och nu ska vi ut och äta på restaurang, och sen gå på konsert med My teenage stride och Boat, två kompisband. Det är märkligt hur hemma New York känns efter alla märkliga hålor vi har varit i. Det känns väldigt skönt att börja åtrvändandet hem. Snart på bloggen, en betraktelse över amerikanska vägar och annat som jag har samlat på mig.

Bra till full till hemskt till dåligt och sen bra igen

Att spela på Athens Popfest var en upplevelse. Alla människor som vi över åren har korresponderat med i USA var där med ett eller två undantag. Det innebar alltså att vi hade åtminstone 50 pers som var där för att de verkligen verkligen ville se oss. Till denna skara sällades de som bara var nyfikna. Stället skulle tydligen kunna ta upp till 800 pers sa någon. 500 max gissar jag, vi fyllde inte stället, långt ifrån, men det var helt ok med folk. Vi spelade bra också, och hade riktigt bra ljud. Så, mycket lyckat kan man nog säga. Jag spelade dessutom gitarrsolo ståendes på knäna till publikens förtjusning. Delar av konserten kommer att komma upp på youtube inom kort, håll utkik! Där kommer man bland annat kunna få höra förmodligen enda inspelningen av den nya låten Starting to fall.

Lördagen var Elephant 6-dag. De flesta banden var rätt trista så inmundigandet av alkoholhaltiga drycker prioriterades istället. En mycket bra kväll med mycket trevliga människor. Tyvärr var vi tvungna att gå upp klockan halv nio i söndags. Om man kommer i säng klockan sju känns det väldigt tidigt. Om man dessutom ska åka bil i tio timmar känns det väldigt jobbigt. Om man dessutom är bakfull som aldrig tidigare i sitt liv är det en mardrömsupplevelse som jag inte önskar någon. När vi avverkat alla milen kom vi till stället bara för att upptäcka att vi spelade med en hiphopakt från NY och ett lokalt countryband inför nio betalande. Det var inte vår bästa spelning. Vi fick dock bo hos en vän till Ara och Boyracer som var väldigt trevlig, bjöd på god mat och lät oss sova i riktiga sängar. Första natten på två veckor med mer än sex timmars sömn! Kvällens spelning är sista på turnén. Vi spelar på en bar i Columbus. Kan bli hur spännande som helst. Eller dåligt, det återstår att se. Det blir hotellnatt hur som helst, vi känner ingen där.

Amerikansk gitarrteknik och annat

Så här två dagar in i Athens popfest kan jag konstatera att det är en bra idé med stadsfestivaler. Jag missade ju tyvärr way out west, men det här är väl en rätt ok ersättning. Dessutom får jag spela själv, vilket är en stor fördel. I ett svagt ögonblick lovade jag (i vittnens närvaro tyvärr) för något år sen att jag aldrig mer skulle besöka en festival om jag inte själv spelade på den. Förr eller senare kommer jag nog att bryta mot det löftet, misstänker jag.

Festivalen är hur som helst trevlig och banden bra. Jag har vaskat fram en hel bunt stökiga shoegaze-band som ska kollas upp närmre inom en snar framtid. I kväll spelar vi själva, på den största scenen här. Den heter 40 watt club och är den mest berömda scenen i stan, lokala storheter som REM och B-52s har spelat där, och nu vi då. I går när jag såg band där lade jag dock märke till två saker.

Den första var att ljudet på stora scener alltid tycks skötas av män i 40årsåldern med långt (ofta tunnt) hår och t-shirt med avrivna ärmar. Resultatet är inte bara estetiskt otillfredställande, det innebär också att själva ljudbilden alltid kommer att vara skräddarsydd för rejäla rockband (de kallar det Rawk eller cock-rock här) med stadiga basgångar och tunga trummor. Tänk Springsteen, Lundell, Bon Jovi, ja ni fattar. Så ett mesigt popband som vi kan bara hoppas på ett totalt mickhaveri så man kan få lite gitarryl ut över publiken (varje försök till förhandlande av ljudbilden kommer alltid att avfärdas slentrianmässigt av de här ljudkillarna som desperat vill att all musik på deras arbetsplats allltid ska vara cock-rock).

Det andra är att amerikanerna har ett speciellt sätt att svänga med gitarren på ett otroligt käckt sätt. de står bredbent (så klart) rullar med axlarna och låter gitarrhalsen rocka i tackt med musiken. Och de ser glada ut, ler. It's focken disgustin' (uttalat med manchesterdialekt tjockare än clotted cream) sa en britt jag pratade med igår. Det ser i alla fall märkligt ut.

Jag har blivit lovad fri öl hela kvällen av ovan nämnda britt om jag gör den amerikanska rawkposen och dessutom faller ner på knä och spelar ett gitarrsolo. Det finns en överhängande risk att jag får köpa min öl själv i kväll.

Georgia on my mind

I går var en historisk dag. Det var första gången som TFI ställde in en spelning. Skälen var flera. Först: enligt meterologerna skulle vår färdväg kantas av extrema åskstormar under hela onsdagen, när vi egentligen skulle åkt. Risken fanns alltså att vi skulle fastna i Gainesville en eller två extra dagar. Vilket leder oss till skäl två, nämligen att stället vi skulle spelat på (och som också var det ställe vi sov på natten till tisdag) var så kopiöst jävla sunkigt så tanken på en natt till där, mitt i en pågående fest med droger från åtminstone fyra olika kemiska bassubstanser och minst 100 pers kändes väldigt otrevlig. Så gårdagen tillbringades i bilen, på flykt från stormarna.

När vi kom fram upptäckte vi att stället vi skulle bo på här i Athens var lika sunkigt som det vi flytt i Gainesville, plus att toaletten inte gick att spola och att det var stopp i vasken (där det också flöt omkring döda kackerlackor). Därför sitter jag nu på ett hotellrum i Athens och ser fram mot en natt utan höga främlingar i mitt sovrum och med fungerande toalett. Arrangören har lovat att omplacera oss i ett boende med rimlig hygienisk standard, vilket vi alla ser fram mot.

Punktown, FL

Lite då och då händer det att man konfronteras med sitt förflutna på oväntade sätt. Igår kom en sådan konfrontation då vi spelade i en icke vinstdrivande kollektivt driven bok- och skivaffär (som man lätt kan föreställa sig var mer än 90% av böckerna i allfären skrivna av Noam Chomsky och de flesta skivorna var vinyl). Publiken betalade en donation för att komma in och ingen hade städat butikslokalen dedan 1996 blankt. Publiken var en mix av övervintrade hippies (eller snarare grungare) och högstadieelever, även detta något som känns bekant från min uppväxttid (men då var de ändre övervintrade hippies på riktigt, och kidsen var gungare...) och de var inte direkt superengagerade. Vi har blivit väldigt bortskämda med publik hittills, det här var en mer normal indiepublik. Spelningen gick ok. Mentalt förflyttades jag omedelbart till bokcafeet/skylten/eldslandet vid pass 1994-97. Det enda som saknades var hippiegrytan (eller punkgrytan som jag har hört att den kallades på vissa ställen) och Lars Winnerbäck/Stefan Sundström (etc) på en pall i valfritt hörn av lokalen. Ah, ljuva minnen. Märkligt att inte längre vara 16 och publik utan 30 och förbipasserande artist bara.

På vägen hit, tja, vad kan man säga. South Carolina och norra Florida är ju inte direkt sinnebilden för det urbana moderna USA. Det är mer folk som sitter i gungstolar längs med vägen och röker och tittar på trafiken framför sina permanent uppstallda och fallfärdiga trailers. Övergivna malls och motell kantar vägen och det känns som man åker bil genom en redneckzombiefilm, eller någon postapokalyptisk stadsplaneringsmardröm. Det är rätt tufft. För autentisk skräckfilmskänsla rekommenderas väg 301 south, innan och runt Starke, ca 30 miles norr om Gainesville där jag sitter i en loppig fåtölj mitt i resterna av en vansinnig efterfest och skriver detta. De delar av bandet som jag just nu kan se sover, i kväll ska vi spela här i huset, något som enligt husägaren kommer bli "awsome" och "insane".